(no matter how much you revisit the past) There's nothing new to see.

Foto, Text / Permalink / 1
Jag tänkte inte ursäkta mig för min frånvaro. Det finns ingenting jag är skyldig. Jag tänkte inte ursäkta mig för mina svackor i humöret och jag tänkte inte göra någon grej men jag gör det nu. Ber om ursäkt.
För allt ni någonsin velat ha en ursäkt för.
Förlåt. 
Jag har sagt det så många gånger men det är alltid samma sak. Jag mår bra. Gör bra ifrån mig. Är glad. Intressant. Jag är kreativ och inspirerad och sen platt rakt ner på marken. Långt under jorden. Panik. Kaos och kalabalik. 
Det brukar avta snabbare, inte dyka lika djupt. Inte nu. Det var som vanligt denna gången. Som förr. Så som jag minns de mörkaste delarna, andningsuppehåll och sprängda kapillärer och rädsla och skrik i telefonen tänk om det blir som förut, tänk om jag hamnar där igen. Om jag backar bakåt, trillar dit. Panik panik panik. 
Jag har inget där att göra. Finns inget mer att se. Inget att hämta. 
 
Flytande vid ytan precis för att få luft. Jag får ligga där ett tag. Flyta med. Det går över. 
 
Hon kryper upp i soffan och rullar ihop sig vid mitt ansikte. Hon blir våt i pälsen men ligger kvar. Det är sol ute men mörkt inne och det går över. Det går alltid över. 
 

Ett junikollage och en spännande hemlis.

Foto / Permalink / 3
Hej vänner! Jag knåpade ihop ett rutmönster av femton bilder från tvåtusentolv, tretton, fjorton och femton, alla med den gemensamma nämnaren att de är tagna i juni. Det är bilder från min student, min systers student, en cykeltrip till Ystad, en helikopterfärd och ett Stockholmsbesök. Bland annat. 
 
Detta året kom juni att innebära en stor, oväntad förändring för mig och Simon. Vill ni gissa vad det handlar om?
 
Jag avslöjar så fort jag får tid i veckan. Kram sålänge!

Det kommer aldrig va över för mig // Håkan Hellström Ullevi 2016

Foto, Resor och äventyr, Ätbart / Permalink / 0
Ni vet när man bokstavligt gråter floder? När tårarna inte hinner rinna av nästippen innan nästa rullar på och det blidas jämna forsar över hela kinderna, när man inte känner hur nästa tår kommer för att flödet är så konstant? Så grät jag till Håkan Hellström. 
Vi hade pratat om favoritlåtar innan och jag sa att spelar han Hurricane, då gråter jag och på konserten tog Moa mig i armen och skrek. Det är ju den! Han spelar ju den skrek hon och som att slå hål på glaset till ett stort akvarium kom tårarna. På en sekund. 
Det var så otippat och så chockerande och jag kunde inte sluta förrän långt senare efter flera låtar jag så gärna skulle velat sjunga med i, men inte kunnat på grund av snyft och skratt om vartannat.
Det var en fin konsert. 
 
Jag hade kameran med men vistelsen på västkusten var snabb bara en liten liten del av minneskortet fylldes. 
Moa och jag åkte upp på förmiddagen och hade någon timme på oss att roffa åt oss det sista på ett urgallrat systembolag och vandra avenyn upp och ner till Håkanlåtar på varje restaurang, Håkanballonger som delades ut av matrosklädda göteborgare och Håkancitat på varje lyktstolpe. Det var Håkanfeber. Håkanfest.
Hemma i Nellys superfina lägenhet blev vi bjudna på bellinis, frusen mojitoglass och tryffelchips med vispad smetana och rom, sån himla lyx.
 
Allt drog ut på tiden och vi fick brottom till konserten. Här kan man tro att vi gör smygreklam för rekorderlig sjunollor men det var den enda cidern som fanns kvar och den dög i skyhög värme och superpepp. Vi hade sittplatser så det gjorde inte så mycket att vi blev lite sena men vi missade Sven-Bertil Taube som var förband och Marias hjärta gick i bitar. 
En timme senare gästade han på försent för edelweiss och vi blev hela igen, en sån söt gubbe. 
 
Vi skrattade och vi sjöng och vi grät ihop och uppenbarligen var jag större fangirl än vad jag kanske trott. Ett fan av Håkan och ett fan av mina fina vänner, av kärleken och livet. 
Det kommer aldrig va över för mig. 
 
Till top