vad händer nu, om jag blir ledsen som frisk?

Ätstörning / Permalink / 4
Det var länge sen jag ansåg mig själv ligga djupt nere i min ätstörning, bortsett från små korta vidnuddanden av det för små korta stunder, var det flera år sen jag hälsade på helvetet och slutet.
I flera år har jag varit påväg mot frihet och i flera år har jag fallit på gränsen. 
I flera år har jag varit alldeles för rädd för att ta mig över och lämna ätstörningen bakom på grund av ovissheten om vem, och vad, jag är utan den. Det låter korkat, jag vet det. Jag vet att det låter pinsamt, tragiskt och förbannat dumt. Jag vet, men det är inte annat än ett faktum, att skräcken för vem jag är utan min ätstörning, i flera år har hindrat mig från att bli kvitt den. 
 
För, vad händer om jag blir ledsen nu? Kommer någon bry sig? Kan jag skrikgråta ut min oro och snora och snyfta och torka tårarna på någon annans tröjärm och kan jag må dåligt och vara rädd och kan jag ha ångest utan någon anledning? Vad ska jag förlita mig på, om inte ätstörningen som en förklaring om någon frågar varför jag gråter. Varför jag gnyr och sparkar och andas i otakt. 
Det har alltid varit sjukdomens fel och folk har alltid acceperat det, de har oftast kunnat relatera till någonting, någon de känner eller någon de hört talas om och de godtar en ätstörning som en fullkomligt legitim anledning att vara ledsen. Det är helt okej, man kan bli ledsen av en ätstörning och jag får mjuka strykningar över håret och en röst som säger att det kommer bli bra, tills tårarna tar slut och allt känns bättre. Inga mer bortförklaringar och inga mer frågor för man får bli ledsen av en ätstörning punkt.
 
Det har alltid funkat så. Från tretton och fjorton och upp till tjugoett och jag har alltid undrat vad sjutton jag ska säga sen, om jag blir ledsen som frisk. Om någon kommer förstå. Om någon kommer säga att det är okej att vara ledsen utan vidare anledning och du behöver inte ha något att skylla på. Om någon kommer säga att ångest är fine även utan ätstörning eller om jag, utan diagnos plötsligt blir tvungen att utåt vara glad, även när insidan är ledsen. Om jag blir tvungen att rycka upp mig, jag har ju inget att gnälla på. Om jag måste skärpa mig, rycka upp mig, ta mig i kragen sluta va sån mes. 
Jag vet att det låter dumt. Jag vet det men varje dag är jag rädd så rädd, över vad friskhetsstämplen inkluderar. 
 
---
 
Det händer inte ofta men det händer ibland och det händer igår att tårarna plötsligt började rulla. Ner från nästipp och haka och fort följt av nästa.
 
Vi hade haft en bra dag och solen hade gått ner för ett tag sen och vi låg i soffan, han i hörnet och jag med huvudet mot hans höft och jag försökte dölja det ett tag men andades för tufft. Kinderna var redan blöta och näsan redan röd och han frågade är du ledsen och jag sa mm och han la sig bakom mig med armarna runt istället och jag fick gråta ett tag tills det kändes bättre. Så jag slutade snart och han pussade mig i pannan och vi slog över till en bättre kanal och inte en enda gång var jag tvungen att förklara. 
#1 - - Ida här och nu:

Jag gjorde likadant i helgen. Började gråta. Utan nån egentlig anledning. Och jag fick ligga i en famn tills tårarna tog slut. Utan frågor.

Svar: Så himla fint att ha såna människor runt om kring sig!
Emilia Westerström

#2 - - Tetra:

Jag gör lite tvärt om. När jag tror att allt är ganska bra och ätstörningarna har börjat lugna ner sig så kommer det helt plötsligt en dag när jag sitter och gråter okontrollerbart för att jag är så jävla ful och tjock samtidigt som det känns som om jag gråter för ingenting alls eftersom det är så svårt att förklara känslan för människor.

Svar: Den är också svår. Speciellt som normalviktig (om du nu är det vet jag förståss inte) och speciellt om man en gång yttrat sig om att vara "frisk". Då känns de där tankarna så otillåtna. Men det är okej såklart. Du kanske ska försöka registrera vad det är som händer när du tror att det går bra och sen kraschar?
Emilia Westerström

#3 - - Estelle:

År 2014 var jag inne i en djup depression och jag ville inte riktigt släppa taget om den, känner så väl igen det där om att det är tryggt och att man inte riktigt vet vem man är utan sin sjukdom. Idag är jag frisk men jag är jätterädd för att må sådär dåligt igen. Det är svårt att veta ifall man är ledsen för att man har pms, har haft en tuff dag eller för att man håller på att gå ner sig igen. Och fortfarande kan jag ibland sakna "tryggheten", det var nästan som ett mörkt, skyddat varmt rum som var bara ens eget där man äntligen kunde andas ut och vara sig själv (låter jätteflummigt).
Det är tur att vi har människor runt omkring oss som bryr sig och förstår utan att behöva fråga en massa jobbiga frågor och som, i mitt fall, hjälpte mig att låsa om det där rummet och kasta bort nyckeln :)

Svar: usch ja! Att hålla koll på vad som är hjärnspöken och vad som är normal nedstämdhet är klurigt. Bra att du har människor runt om kring dig att ta hjälp av :) Heja!
Emilia Westerström

#4 - - Anonym:

Åh. Jag älskar verkligen hur du sätter ord på det. Exakt det där, "Vem blir jag om...". Men vi får gråta. Även framöver.

Svar: Vi får! Idag grät jag först av ingen anledning. sen för att tandläkaren blev försenad. det var okej!
Emilia Westerström

Till top