Vad innebär det att vara frisk från en ätstörning? (och några tbt-bilder)

Om mig, Q&A, Ätstörning / Permalink / 4
Hej hej hej vänner, idag hade jag tänkt dela med mig av mina tankar om vad det innebär att vara frisk från en ätstörning. Jag har fått några kommentarer och frågor om ämnet, kanske främst från personer som själva fightas med en ätstörning eller annan psykisk ohälsa, och har svårt att över huvud taget se möjligheten till ett slut. Jag tänker att jag berättar om mina tankar och erftarenheter, och så är ni välkomna att dela med er av era funderingar i kommentarsfältet. Allt detta accompanjerat av två throw-back-tuesday-bilder som får mig att känna hopp om våren ♥ 
 
 
Så, kan man bli helt frisk från en ätstörning?
Jag vet inte.
 
Vi lever i ett samhälle där det är regel snarare än undantag att må dåligt över sin kropp. Näst intill alla gör det någon gång då och då. Vissa mår dåligt varje dag, andra tänker inte på sin kroppsform mer än kanske just den gången när jeansen blivit för små och inte går att knäppa, men någon gång, då och då, tänker vi alla negativa tankar gällande vår kroppsform. Vad det beror på, är en annan fråga. 
 
Jag misstänker, att alla kompisgäng inkulderar i alla fall en person som klämmer sig på magen efter en fulländad måltid, och kommenterar mängden fett. Någon som suckar högt över siffran på vågen, har koll på alla dieter, räknar kalorier och fettprocent, och någon som hoppar över skollunchen mer ofta än sällan.
 
 De allra flesta av dessa figurupptagna kaloriräknare är friska. 
 
Sillnaden på en frisk person med ovanstående beteende, och en ätsörd, är att det tar slut där. För en frisk människa stannar vikten vid vikt, och kroppsformen är bara just en form. Om det är en form man gillar eller inte, det är också en annan fråga, poängen är att för en ätstörd, är vikten och kroppsformen allt. a l l t. Det är ditt mänskliga värde. Det är definitionen av dig och allt du är. 
 
Av den anledningen är det viktigt att komma ihåg att en ätstörning är en psykisk sjukdom. Något som sitter i huvudet. 
Att äta strikt, att träna och att väga sig är inte en ätsörning. Jag tänker att det är känslan inför att äta, träna eller väga sig som är det sjuka. Hur man känner när jeansen är för små, när kaloriintaget är högre än planerat eller när siffran på vågen olik den man önskat - hur länge känslan sitter i, vad man gör med den och hur den känslan påverkar en, det är det sjuka. 
 
Just därför har jag nog aldrig riktigt förväntat mig att alla olika konstiga beteenden kring mat nödvändigtvis skulle försvinna när jag blev frisk. Jag har aldrig trott att jag skulle kunna klämma en kladdkaka ensam för att tre minuter senare klä på mig bikini och beundra min fantastiska kropp, bara sådär. Jag har aldrig trott att jag varje dag skulle klä på mig mina tightaste jeans utan att ens reflektera över hur de smiter åt i midjan. Jag har aldrig trott att min medvetenhet om mat, kropp och figur skulle försvinna. 
 
Vad jag har hoppats på, är för det första att jag skulle kunna bli kompensationsfri. Att jag skulle sluta kasta upp maten i toaletten igen efter att den en gång landat i magen. Jag har hoppats att jag någon dag skulle kunna äta en pizza för att jag var sugen. Spontant utan att behöva planera dagar i förväg hur jag ska svälta mig själv för att väga upp för kalorierna. 
Jag har hoppats på att kunna äta för att jag känner mig hungrig, eller sugen ibland, och sluta när jag är nöjd. 
Att äta det jag tycker om, att använda den klädstorlek jag behöver, att inte identifiera mig med min vikt, att inte värdera mig själv efter hur mycket jag ätit, att ha saker hemma i skafferiet utan att konstant tänka på att det är där, att inte behöva gråta mig till sömns om något gått fel i matschemat - det har varit den bilden av frihet jag vågat drömma om.
 
 
Jag har avslutat min behandling på ätstörningsenheten, jag har klarat av alla ovanstående mål men jag är fortfarande inte helt fri, det finns fortfarande saker jag skulle vilja förändra men eftersom det är små, inte särskillt intensiva tankar jag har kvar, tror både jag och min psykolog att jag kommer klara det här finliret själv. 
Jag behöver fortfarande öva på att inse att frisk är bra. Jag kan fortfarande se ätstörda personer som vinnare, fastän jag vet att det är helt fel. Jag behöver öva på att inte jämföra min portion med andras när jag äter ute, och sluta kontrollera andras matintag. 
Jag är fortfarande obekväm inför banan men jag kan äta choklad. Jag skulle inte vilja äta en formfranska med smör, men jag får inte ångest av smörgåstårta. Det är små saker kvar, fix ideér som jag vet att jag kommer klara av att byta mot något hälsosammare.
 
Jag känner mig tjock ibland och jag får ibland för mig att jag ska äta sallad på pizzerian men jag tror att jag är alldeles extremt nära att vara så frisk från en ätstörning som man kan vara, i ett samhälle där ingen längre är riktigt fri.
 
#1 - - catarina:

bra skrivet. jag kan relatera till din "frihet" nu, det är densamma jag kände när jag inte längre definierade mig som ätstörd. men någonstans blir man som du säger, aldrig riktigt fri. att en gång ha haft skev kroppsuppfattning och extrema kontrollbehov är att alltid ha lite av dessa kvar, tyvärr. jag fick ju förtusan lära mig att äta på nytt, var tvungen att försöka börja från början. men som alla som varit med om trauman släpper ju inte dessa taget om en bara för att man väljer att gå vidare.

#2 - - Isabella:

Jag gillar din beskrivning av vad en ätstörning är, och jag håller med. Jag är själv frisk och jag kommer ihåg hur min psykolog sa till mig att tidigare patienter som blivit friska och nått en hälsosam vikt faktiskt kände sig bekväma i deras kropp och jag bara fnyste och tänkte men HERREGUD hur är det ens möjligt!?!? Men så sitter jag här idag, med en hälsosam vikt och är för det mesta bekväm i min kropp. Vad som hände var att jag hittade min egen motivation. Mina EGNA anledningar till att kämpa. Psykologer och behandlare hade länge gett mig anledningar till att bli frisk, men dem anledningarna var ju inte mina. De gav mig ingen motivation, snarare tvärtom eftersom jag har en trotsig unge i mig... Så jag hittade MINA anledningar, som GENUINT kom inifrån MIG. Och nu har jag varit frisk i ungefär 3 år och i början var det flera invanda beteenden från ätstörningen som bara kom automatiskt. Men med tiden så har de minskat, och nu är de nästan obefintliga. Det kan fortfarande komma impulser när jobbiga känslor uppstår, men jag handlar aldrig efter dem känslorna. För jag vet att dem känslorna går över fortare än det tar att bli frisk från en ätstörning.

Svar: känner igen mig precis! Jag tänkte ofta att folk rent av ljög för mig när de sa att man kunde gilla sin kropp. Jag tror dock att mina anledningar var samma som dom dom psykologerna gav mig, bara det att jag inte trott på dem förut? Vilken var din bästa motivation? Tack för din kommentar :)!
Emilia Westerström

#3 - - Isabella:

Ja, absolut, jag förstod senare att anledningarna psykologerna gav var sanna, problemet var bara att de inte gjorde mig motiverad till att bli frisk (mycket pga att jag inte trodde på dem). Min vändning var på dagvården där jag och min behandlare bestämde att jag skulle säga åtminstone ETT mål som faktiskt betydde något för mig, och för mig var det att kunna gå ut och ta en avslappnad fika med vänner (dvs inte bara ta ett glas vatten pga ångest för allt annat). Och det målet lyckades jag med, och blev glad över, eftersom det betydde något för mig :)

Sedan när jag var på dagvården så var det även flera som var bra mycket äldre än mig där som var djupt rotade i sin ätstörning. Det var bara så himla ledsamt att se, och då kände jag att nej, här ska jag INTE sitta när jag är i deras ålder, jag måste försöka förhindra det! Och det handlade enbart om faktumet att ha den problematiken i den åldern, inte alls hur dem var som personer eller så.

Så dem två sakerna var vad som motiverade mig :)
Vad motiverade dig? Eller vad fick dig att börja tro på psykologerna?

Svar: Det motiverade faktiskt mig också! Jag träffade en tjej som var drygt 15 år äldre än mig och så många fler problem det bar med sig för henne. Jag tror att jag tillslut blev för trött helt enkelt. Det blev lättare att kämpa mot frihet än mot kalorierna på nåt vis.
Emilia Westerström

#4 - - b:

Jag har kunnat hålla hälsosam vikt i snart två år nu och antar att det räknas som friskt. är dock fortfarande så frustrerad över hur mycket tankekraft som jag lägger på mitt dagliga matintag och hur osmal jag är. Dock äter jag ungefär lika mycket varje dag ändå. Det är som att de där motorvägarna med tankar om kropp/svält aldrig kan försvinna. Tror du att man ens ska våga tro att de kommer bytas ut mot vettigare tankar? Händer det av sig själv eller hur ska man jobba med det?

Till top