Hur vi framställer oss själva i sociala medier i jämförelse med verkligheten.

Bloggande, Om mig / Permalink / 1
Hej! Jag sitter i soffan och dricker dolce gusto-kaffe som smakar alldeles för sött, och har teven på med ett program jag inte följer. Vi har precis varit och ätit middag hemma hos mamma och pappa och tänkte nog sätta igång en film, men först tänkte jag dela med mig av mina tankar kring hur vi framställer oss själva i sociala medier. Titeln kommer från en önskning i inlägget där jag bad er välja rubrik, och jag tycker absolut att det är ett ämne värt att ta upp!  
 
Jag personligen har extremt svårt att låta hela lycko-hetsen bara glida förbi, jag är en av dem som blir omåttligt påverkad av skildringen av perfekta människor med perfekta drömliv på instagram, i bloggar och på youtube. Jag är definitivt en sån som, speciellt under dåliga dagar, kan må psykiskt dåligt över hur mitt liv ser ut, gentemot de jag ser på sociala medier. Jag vet att det är larvigt, jag vet det. Och jag vet självklart att det inte alls är bloggdrottningarnas egentliga liv vi får ta del av, utan endast toppen på isberget, bara det allra bästa. De är inte alltid dressade till tänderna och sminkade av proffs, de är inte alltid glada och deras förhållanden är inte alltid en dröm. 
 
Jag försöker själv att inte framstå som någon annan än den jag egentligen är, men sålänge jag inte blir smygfilmad konstant i flera dagar för att visa er, kommer det aldrig vara mitt hundraprocentiga sanna jag som visas, till exempel här på bloggen. Det är många steg i bloggprocessen som filtrerar bort delar av mig. I mina tillgjorda poser på bilder försvinner en del, i en lätt överexponering och en snabb redigering försvinner lite till. Delar av mig försvinner varje gång jag suddar ut en text för att komma på något ännu bättre och varje gång jag hejdar mig själv från att skriva allt för alldagliga ord eller svordomar. 
 
Jag lägger ner relativt mycket tid på min blogg, med mina egna mått mätt, och självklart vill jag därför att den ska vara fin (även det utefter mina egna mått, såklart!). Jag lägger inte upp bilder eller texter jag inte är nöjd med, jag redigerar alla mina foton, jag läser mina texter högt. Jag googlar på synonymer om jag tycker att jag använder ett ord för ofta, jag stylar gärna frukostar och jag syns helst inte osminkad. Jag vill alltid sätta kvalitet framför kvantitet och laddar inte upp någon post om jag inte är nöjd. 
Jag vil dock tro, att allt detta har att göra med estetik snarare än rädsla för att framstå som minde lyckad - jag vill gärna att min blogg ska vara harmonisk att läsa. Jag vill inte ha störningsmoment i läsningen så som dassiga eller stökiga foton och jag vill inte att mitt budskap med en text ska försvinna på grund av felaktiga ordval eller grammatik och därför är jag gärna noga med att allt ska vara bra. Jag förstår att jag bidrar till den hets jag själv är negativ till. Jag förstår att jag också bidrar till andras ångest över att de behöver sminka sig på ett visst sätt, behöver kunna ta vissa bilder, redigera på ett visst sätt, köpa vissa saker och kanske till och med känna och tänka på ett specifikt vis. Jag förstår det, men med bloggen som ett kreativt uttryck kommer utsidan på något vis alltid ha sin plats.
 
Självklart är det viktigt att alla som är aktiva i sociala medier ibland ser på sig själva som en potentiell förebild som har brister och fel, som mår dåligt ibland. Jag försöker humanisera bilden av mig själv genom att dela med mig av mina ätstörningar och ångest, och på så vis säga att det också är okej. Att må dåligt är okej, även om det inte alltid känns så när man scrollar i instaflödet. Jag har även blivit bättre på att låta bli att redigera bort rynkor under ögonen, mina sneda käkar eller min torra hy som på bilden nedan syns vid min näsa.
 
Vad jag vill komma fram till är, att det kommer alltid finnas filter mellan verkligheten och sociala medier, vi kommer alltid vilja visa det bästa av oss själva och det enklaste vi kan göra för oss själva för att slippa påverkas negativt, är bara att lära oss skilja på internet och verklighet. 
 
 
Jag har skrivit två spalter med saker som kanske hjälper att tänka på:
 
Några saker att tänka på när vi jämför oss för mycket med storbloggarna:
  • storbloggarna, de vi ofta väljer att jämföra oss med, har ofta ett helt team som hjälper dem. De har någon som har hand om designen, någon som fotograferar och ibland en annan som redigerar. Allt de gör, gör de inte själva, och det förväntas inte du heller att kunna. 
  • De lånar. De har inte heller fem walk in closets fyllda till bredden med allt man kan önska sig, de får kläder utlånade för en outfit, för att göra reklam. (Detta har jag läst på Kissies, och allt hon skriver är sanning, det vet vi ju.) 
  • De mår också dåligt, får finnar och struntar i att duscha, de väljer bara att inte visa det. 
  • Sociala medier är deras liv och jobb. Känn aldrig att du måste hinna med vad de hinner, eftersom det är praktiskt taget omöjligt om inte du också arbetar som bloggare eller dylikt. 
  • bara för att det enda vi får se från diverse resor är palmer och paraplydrinkar, betyder inte det att det var det enda resan bestod av. 
  • tänk på vad som är viktigt för dig. Jag gillar sovmornar, mjukiskläder och att mysa. Inte späckade scheman och långa perioder från familjen. Även om det ser härligt ut på instagarm, vet jag med mig att ett liv många av storbloggarna lever, skulle ta knäcken på min stressade själ. 
 
Saker du och jag kan göra för oss själva, och för att inte bidra till hetsen mer än nödvändigt:
  • redigera sparsammare
  • prata om saker som kanske inte är så bra. Om självförtroendesvackor på jobbet eller om stubbiga armhålor. 
  • avfölja personer du mår dåligt av att följa. Ibland är det så enkelt. 
  • ändra mitt sätt att ge komplimanger på för att flytta fokus från ytligheter. Till exempel kanske kommentera ett välstrukturerat inlägg eller bra tankesätt istället för de vanliga vad fin du är eller vad duktig du är
  • komma med eget innehåll, istället för att ta efter proffsbloggarna och försöka efterlikna 
  • sluta jämföra dig själv med någon med mer erfarenhet och större tillgångar.
  • skriva om ämnet då och då, för att påminna om skillnaderna på vad vi ser och vad som faktiskt är sanningen.
  • komma ihåg vad som är bra med oss själva, vad vi också har att visa. 
 
 
Jag hoppas att ni kunde förstå något av det jag skrivit, och kom ihåg att ditt värde inte sitter i ditt följar-antal! Ta hand om er ♥
 
 
#1 - - Alma:

Väldigt intressant inlägg! Känns som att detta är något en reflekterar över för sällan.

Svar: jaa man glömmer bort! Skulle nog inte heller funderat över det om jag inte fått frågan
Emilia Westerström

Till top