Första gången jag grät av lycka - avslutad behandling!

Om mig / Permalink / 6
Jag tänkte inleda min nya blogg med en rolig nyhet. För mig är den rolig i alla fall. Så sjukt jävla hysteriskt rolig. 
Igår var jag på min sista träff ever på ätstörningsenheten!! Förstår ni?? 
 
 
 
Jag har varit i behandling i åtta år, i tre olika kommuner, på fem olika mottagningar. Jag har varit i två gruppbehandlingar, ett familjeprogram och tidvis varit hos psykolog, kurator, sjukgymnast, läkare eller psyikatriker en gång varje vecka. 
 
Jag gick ner 20 kilo på ett halvår och min puls låg på 36, kroppstemperaturen 35. Jag hade näsblod dagligen. Hud som flagnade och halsen blödde om nätterna.
Jag gick upp mina kilon, min puls blev normal. Jag kan sova, hålla värmen, resa mig upp utan blodtrycksfall. Jag kan röra på mig, springa, slappna av. Jag kan komma ihåg saker, skapa minnen, orka göra saker om dagarna. Jag har kläder som passar och jag kan sitta ner utan att få ont av ben och knotor som stöter mot stolen., jag kan känna glädje och kärlek och tacksamhet och alla de där positiva känslorna jag aldrig trodde jag skulle nå, när jag faktiskt var någon stans på botten.
Det har tagit mig åtta år att lära mig att bli fri. Jag är här nu. 
 
I torsdags hade jag en tid inbokad på ätstörningsmottagningen. Receptionen var tom så jag anmälde aldrig att jag kommit och jag fick sitta länge i väntrummet och skratta högt för mig själv åt David Batras arga lappen-bok. Psykologen kom ut från sitt rum, såg sig omkring, hittade mig ensam bland fåtöljerna och medan jag reste mig och packade på mig alla ytterkläder igen drog hon för gardinerna till fönster och dörrar i samtalsrummet. 
Jag sa att allt går bra och va himla skönt och grattis sa hon och en halvtimme senare sa vi hejdå till varandra. Hoppas att vi aldrig någonsin ses igen och sen gick jag hem. Bara sådär. Fri. 
 
Jag började gråta lite på vägen till bussen men det blåste rakt i ansiktet på mig och det gick inte att skilja på tårar och tårar.
 
På jobbet brast det. Första steget in på säker mark och jag fulgrät. Snyfta och snora och skratta och jag kunde aldrig tänka mig att det skulle göra mig så glad. Men det gjorde det. Jag är fri. 
 
 
 
#1 - - Vendela:

Grät också av glädje när jag var sista gången hos min psykolog, förstår känslan <3

#2 - - Maria Lekare:

Så härligt! Jag har följt dig länge och det här var nog det bästa jag fått förmånen att läsa.

#3 - - Beata:

du är så jävla stark, jag känner att jag aldrig blir klar

Svar: Men skojar du, så har jag känt typ forever, din tid kommer! du är precis så stark som jag!
Emilia Westerström

#4 - - Sara:

:') du är bäst!!! Love you

#5 - - Mimmi:

Grattis! Jag har följt dig länge och läst så mycket av dig,och jag blir så jäkla glad av att läsa det här!! Du är bäst!kram

#6 - - catarina:

fybubblan vad underbart. hade gärna fått mer inblick i din syn på att vara "fri" från ätstörningar, har du inga som helst bekymmer längre? för jag känner att jag kommer nog alltid ha en snedvriden syn på min kropp och ett komplicerat förhållande till mat och det där himlans kontrollbehovet. vågar inte släppa, vägrar. :( kram

Svar: jag ska skriva om det, så himla svårt att veta vad som är friskt och inte? jag har bitar kvar, men mest småsaker som jag kommer lära mig på vägen tror jag
Emilia Westerström

Till top