Nya tatueringar och min relation till Håkan Hellström.

Om mig, Tatuering, Vardag / Permalink / 4
Igår fick Simon en avbokning och jag, som egentligen skulle på ett läkarbesök med rekomendation att vila efteråt, hade inte någon kund inbokad på hela dagen. Läkartiden missade jag pga djup sömn så jag fick en ny och sen var det inte mer med det. 
Vi tog tillfället i akt och utnyttjade tiden till att tatuera mina ben. Två stycken nya bruttor fick ta plats och det gjorde så ont att vi nästan blev ovänner när Simon "bara" skulle "göra lite mörkare här och lite mer där". Jag ville helst bara skrika men tryckte istället in ballerinakex efter ballerinakex i ett försök att inte skrämma bort de andra kunderna i studion. 
Trots att det känns som att i stort sett alla numera har någon form av tatuering har de senaste supervarma dagarna för mig inneburit extremt många, lite för långa blickar på mina armar och ben som inte ens är speciellt täckta i jämförelse med flertalet andra jag känner. 
Om det handlar om att jag är tjej eller om det har med de stirrandes trångsynta hjärnor att göra vet jag inte. Oavsett så har de nu ännu fler finheter att stirra på och jag är så himla nöjd. Tänk att min pojkvän är en sån stjärna!
 
Imorgon åker jag till Göteborg för att gå på Håkan Hellströmkonsterten det snackas så mycket om. Nån mer som ska dit? 
När jag var yngre vrålade mitt hjärtekrossade jag till känn ingen sorg och barfotamil efter barfotamil har jag sprungit i smyg med skorna i händerna till den fulaste flickan i världen. Jag älskade Håkan och jag hatade mig själv och när jag började må bättre sjönk mitt behov av musiken. Han, som så många andra artister jag tidigare avgudat fick mig att tänka tillbaka för mycket.
Jag har lyssnat på hans musik i en vecka nu, för att komma i rätt stämning och jag tänker alltid tillbaka. Jag minns kvällen framför mammas dator när pappa till ljudet av Hurricane Gilbert fick köra mig till akuten. Jag visste att jag inte var sjuk. Jag visste att jag gått för många dagar utan mat men jag ville inte erkänna och jag lät mig köras iväg och jag lät min fina pappa vänta med mig i timme efter timme av ingen anledning mer än en lögn jag inte ville släppa.
Men jag har fina minnen med, jag har sett Håkan många gånger förut, första gången 2005. Det var Hanna och jag och pappa och vi var på Where the action is. Det var min första konsert och det småregnade i folkets park och jag hade nya converse som pappa köpt till mig. Jag minns inte konserten specielt bra men jag minns att att jag kände mig fin och jag minns hur cool jag kände mig när jag åkt iväg med bara Hanna och pappa. 
Jag vet att Håkan är mer än dåtid för mig och jag vet hur bra det kommer bli, med två av mina bästa vänner vid min sida. Jag hoppas hoppas att det blir lika peppigt som jag föreställt mig även om jag inte är ett superstort Håkan-fan längre och knappt kan ett ord från de senaste plattorna. Men. Vi kanske ses!
#1 - - Jag är inte dum i huvudet! Jag har Aspergers syndrom!:

så fina

#2 - - Emelie:

Åhh Håkan, vilka minnen han väcker :)

#3 - - Beata:

älskar håkan men lyckades inte få ngn biljett

Svar: åh typiskt, det var så fint. nästa gång :)
Emilia Westerström

#4 - - Hannah:

Alltså det där med tatueringar och att bli utstirrad. Det måste fasen ha hänt nått det senaste med det där vilket jag tycker är jätte konstigt med tanke på att precis som du säger har var och varannan en tatuering.
Jag vet när jag var i grekland för något år sedan så blev jag så totalt utstirrad på gatorna att mina föräldrar reagerade. Då hade jag en helsleeve.
Nu har jag nästan klart sleeve på andra armen också plus en stor på låret och jisses vad folk stirrar. Bara i veckan så vid två olika tillfällen blev jag utsatt för gubbar (ja de var minst 70 år i alla fall) som kom fram och började ta på min arm och ifrågasätta varför jag hade dem. Och jag stod bara där i godan ro med hörlurar inpluggade och tog ingen plats alls egentligen förutom den jag förtjänar som människa.
Why liksom? Jag önskar att jag hade vart snabbtänkt och kontrat med: nu är det min kropp och jag gör vad jag vill, ska vi säga så?
Den sparar jag till nästa gång för jag tror inte att jag blir lämnad ifred jämt.
Varför kan inte alla bara acceptera att vi är olika.
Och jättefina nya utsmyckningar har du!
Kram!

Till top