Fuck you. The end. (om att behöva vänja sig som tjej)

Text / Permalink / 0
 
Och så blev det min tur att skriva om osäkerheten, orättvisorna och obehaget vi unga tjejer utsätts för. 
För, det handlar inte bara om våldtäkter, tafsande och sexuella trakasserier. Det handlar inte bara om våld och förtryck. Inte bara företeelser som har ett namn i lagboken utan dagliga incidenter som samlas till klumpar i magen och oro i hjärtat och någon gång måste det vara nog. 
 
För några år sedan blev jag upptryckt mot väggen i stryptag av en man i baseballjacka och missfärgade tänder med avslagna kanter. Han kittlade mig i nacken och pussade på min kind och blev förbannad om vartannat. Många såg, men ingen gjorde någonting.
Han fingrade i mitt hår, greppade hårt tag om min hanled och han följde efter mig på tåget och flåsade mig i ryggen på sätet bakom mig tills kontrollanterna till slut kunde kasta av honom. 
Jag hade inget namn eller något att gå på och jag mådde illa i dagar men det fanns inget att göra åt det.
 
I våras, på valborgsmässoafton låg jag och sov en stund mitt på dagen och väcktes av ett samtal från en man som sa sig vara från Rfsu. Han ville ställa några frågor om preventivmedel, jag skulle få ett presentkort som tack och jag var nyvaken och trött och reflekterade inte över att det var lördag och valborg utan gav ut min mejladress och gick med på att svara lite snabbt. 
Mannen i andra änden pratade litegrann och snabbt eskalerade frågorna till högst opassande, fruktansvärt sexuella sådana och jag kunde inte riktigt förstå vad som hänt förrän jag lagt på i protest och ringt mamma med gråten i halsen. 
Jag kände mig både korkad och äcklad och jag litade på någon jag inte borde men det var inte mitt fel. 
Det hade hänt henne också, sa mamma men det fanns inget att göra åt det. 

I lördags gick en man fram till mig för att prata om min hund och jag svarade. Jag skulle hinna med ett tåg och behövde gå till perrongen och han följde efter för att fråga om mitt nummer. Jag ville inte ge bort det och han frågade igenl. Var jag bor. Var jag jobbar. Om vi kan ses nån dag. Om jag vill träffa honom igen. Jag svarade nej och nej och nej igen och någon dag senare gick vi förbi varandra igen. Han vände om och följde efter. Jag sa att jag inte hade lust att prata men han fortsatte följa efter tills jag fick skydd hos Simon en bit in mot stan. 
 
Idag såg jag honom följa efter en annan tjej i min ålder. Hennes blick var arg och rakt fram och han gick ett steg bakom, nära, nära, alldeles för nära och förstod inte hennes kroppsspråk. Hon ville inte heller men hon mötte upp en vän och han gav upp tills han såg mig och han föjde efter mig in på Ica. Frågade om mitt nummer igen. Om vi skulle ses nån stans. 
Jag tog omvägar hem och jag ringde polisen men det finns inget att göra åt det. 
 
Som en del i unga tjejers vardag blir vi utsatta för förnedrande visslingar, jamanden och skrikande kommentarer bakom oss. Vi har tvingats bli vana vid killas kön tryckta mot oss på dansgolvet. Vi har blivit duktiga på att ta hand om varandra, ha koll på varandra, följa varandra hem och skydda varandra. Vi ser det inte längre som något konstigt när män blickar genom oss top till tå och varje vecka viftar vi bort ofredande situationer med ett äh, han är bara ett svin. Glöm det. 
 
Det är ingen överdrift, och vi borde inte vara vana vid att höra att det inte finns något att göra. 
Vi tjejer är hälften av världen men det finns inget vi kan göra för att få känna oss trygga ens mitt på ljusa dagen. 
 
 
 
 
 

(no matter how much you revisit the past) There's nothing new to see.

Foto, Text / Permalink / 1
Jag tänkte inte ursäkta mig för min frånvaro. Det finns ingenting jag är skyldig. Jag tänkte inte ursäkta mig för mina svackor i humöret och jag tänkte inte göra någon grej men jag gör det nu. Ber om ursäkt.
För allt ni någonsin velat ha en ursäkt för.
Förlåt. 
Jag har sagt det så många gånger men det är alltid samma sak. Jag mår bra. Gör bra ifrån mig. Är glad. Intressant. Jag är kreativ och inspirerad och sen platt rakt ner på marken. Långt under jorden. Panik. Kaos och kalabalik. 
Det brukar avta snabbare, inte dyka lika djupt. Inte nu. Det var som vanligt denna gången. Som förr. Så som jag minns de mörkaste delarna, andningsuppehåll och sprängda kapillärer och rädsla och skrik i telefonen tänk om det blir som förut, tänk om jag hamnar där igen. Om jag backar bakåt, trillar dit. Panik panik panik. 
Jag har inget där att göra. Finns inget mer att se. Inget att hämta. 
 
Flytande vid ytan precis för att få luft. Jag får ligga där ett tag. Flyta med. Det går över. 
 
Hon kryper upp i soffan och rullar ihop sig vid mitt ansikte. Hon blir våt i pälsen men ligger kvar. Det är sol ute men mörkt inne och det går över. Det går alltid över. 
 
Till top